Chocktillstånd.
Åerigen återvänder jag till bloggen för att om möjligt lysa upp tillvaron med några väl valda ord. Sommaren var på semester några veckor men är nu tillbaka, åtminstone i Norrtälje vilket är goda nyheter då jag ännu ej har badat denna sommaren. Det har gått så långt att jag numera får dåligt samvete var dag som går utan ett "döpp" och blir påmind om detta av mina absoluta anhöriga, vilket förmodligen säger mer om den svenska sommarmentaliteten än om mina badvanor. Jag är helt och hållet säker på att detta "I-landsproblem" kommer få en så kallad nödlösning då jag helt enkelt kommer i vredesmål fara till närmaste vattenpöl, hoppa i, snabbt upp igen, bara för att få det hela överstökat.
Med det, och för att anknyta till rubriken, så tänkte jag att vi skulle starta en slags intellektuell (detta lär väl visa sig) resa med okänd destination, det enda jag så här långt har planerat är en startpunkt sedan en "mellanlandning" och sedan vidare ut i en slags open-ended äventyrsfärd, detta är självklart att ta i och det enklaste är väl som alltid att helt enkelt "rivstarta" sedan får vi helt enkelt se var och möjligen när vi hamnar.
För att nu komma till skott så börjar vi någonstans, närmare bestämt med den industriella revolutionen. Vi befinner oss alltså någonstans i början av 1800-talets England, förmodligen strax utanför Manchester där Spinning Jenny går för full maskin och ångmaskinen vidare har fått sitt stora genombrott. Vi har alltså en situation där den tekniska utvecklingen formligen exploderat vilket självfallet innebar en mängd framsteg för hela mänskligheten, även en del otäcka biprodukter (världens undergång med mera). Enkelt uttryck så kommer nästintill hela resterande delen av detta inlägg handla om en intressant företeelse: Att det alltid finns en baksida, som allt som oftast är tämligen otäck. Allt positivt (relativt sett) sker alltid på bekostnad av "någonting annat". Vi skall först illustrera detta, och samtidigt angränsa till en förklaring till just ordet "chock", och detta görs genom att vi tänker oss ett ånglok med passagerare. Detta var någonting helt nytt vid denna tiden, man bröt alltså upp från att använda häst och vagn till att använda sig av ångmaskinen, loket med vagnar efteråt, för att transportera varor och människor. Självfallet så kraschade dessa tågen, precis som de gör idag, de spårar ur, hamnar på fel spår, kraschar med andra tåg et cetera. Det är fortfarande tragiskt när det händer i vår tid, men då det hände i 1800-talets England så var de flesta förbryllade över hur människor reagerade efter en tågolycka. Visst så hade man sett "förvirrade" människor förut, stora traumatiska upplevelser i krig och svält med mera, men detta var någonting nytt, människorna som överlevde en tågolycka hade någonting "tomt" i ögonen, ett slags apatiskt mardrömstillstånd. Man enades då om att dessa människor befann sig i "chock" eller i ett "chocktillstånd". För att förflytta oss till Sverige och nutid så är detta (chock) något som vi alltmer sällan ser, på grund av att vi för det första har det så oerhört bra och bekvämt och för det andra att ytterst få företeelser är numera "chockartade", det närmaste jag har kommit i kontakt med ett chocktillstånd var när Tre Kronor åkte ur OS 2002 mot Vitryssland, de flesta unga kvinnor i Sverige hamnar möjligen i chock när de läser något ur "Klick" som häpnar och är "helt sjukt". För resterande "riktiga olyckor" så tillsätts det snabbt en så kallad krisgrupp (helst på plats eller i närmaste kyrka eller bygdegård alt. skola) för att hjälpa drabbade i "krisen" dock sällan "chocken". En som dock hamnade i ett chocktillstånd var Abdul, honom skall ni få läsa om nedan...
Det hela handlar alltså om den helt sanna historien (här med vissa omskrivningar och försköningar, på det stora hela är allt sant) om Abdul (A). A befann sig illegalt i Sverige i början på 1990-talet. Vad han hade här att göra är dock oklart, det vi emellertid vet är att han flytt från sitt hemland Somalia från förtryck med mera för att finna sig en fristad i Sverige. Han arbetade sedermera "svart" och tog sig fram via diverse ströjobb och bodde lite "sporadiskt här och var". En dag är det slut på snyltandet, invandrarverket griper in, träder in i handlingen, och nu är det som sagt slut på det lilla äventyr som A påbörjat, det han dock inte vet om ännu är att det hela är långt ifrån över. Invandrarverket beslutar att A skall skickas hem till Somalia (detta var förmodligen emot mänskliga rättigheter då A befann sig i riskzonen för att bli misshandlad med mera i sitt hemland, därav skulle asyl beviljas) men innan han kan skickas hem så måste han självklart lära sig en liten läxa för de "brott" han begått medans han vistats i Sverige. A skall därför sitta av ett kortare fängelsestraff på en anstalt någonstans i i Mellansverige och därefter för vidare transport till Somalia. Det är nu det börjar bli roligt, A påbörjar avtjänandet någongång i November och deporteras någongång i Januari, A får därmed för första och sista gången i sitt liv uppleva den svenska julen. Nu sitter A i sin cell, det är morgon och han är helt yrvaken, i kalendern kan vi utläsa att det är Luciadagen, 13:e December (detta betyder självfallet ingenting för A som över huvudtaget inte vet vad julen är och tror varken på tomtar eller spöken) det A dock känner till är att det finns en organisation grundad i USA vid namn Ku Klux Klan, han har till och med sett otäcka bilder från 1960-talets Amerika där män med vita klänningar stod med facklor och brände och hängde mörkhyade människor på löpande band. A sitter som sagt alldeles nyvaken i sin cell, anstalten har, precis som varje år vid denna tid på året, ringt in studenter från det lokala jordbruksgymnasiet (stora klumpiga bönder) som skall överraska de intagna med ett luciatåg samt med pepparkakor och lussekatter för att lysa upp tillvaron i juletider. I år består luciatåget av först och främst en lucia, "Anna" 18 år med en matchvikt på 120 kg och en stämma därefter, i hennes följe följer då 10 st killar alla i 18-årsåldern som väger in på mellan 120-140 kg och med basstämmor så det räcker och blir över, hela tåget är med andra ord inte helt olikt en pöbel med basstämmor, facklor (små ljusstakar) samt endast vita klänningar, det enda som fattades var alltså en mörkhyad man fastbunden och släpad bakom en häst. Hur som helst, A är helt yrvaken hör i korridoren utanför en högt sjungen sång "STAFFAN VAR EN STALLEDRÄNG....!!!!", det A hör är: "BLA BLA BLA BLA!!!!" kan uppfattas hur som helst, A kan inte svenska för fem öre. Upp flyger dörren, A flyger upp, han har hört hur sången kommit allt närmare celldörren, utanför står 11 vitklädda individer med ljus i händerna och formligen gapskriker med djupa stämmor någonting som A inte kan uppfatta, A befinner sig nu i ett chocktillstånd, hans enda reaktion är att kasta sig över de vitklädda och helt enkelt slåss för sitt liv, vakter kallas till platsen och A kastas i isoleringscell och får där lugna ned sig, luciatåget tuffar vidare på sin pilgrimsfärd inuti fängelset. En månad senare sitter A på ett plan på väg hem till Somalia, förmodligen fortfarande i chock.
Vi skall runda av så småningom men först så skulle jag vilja anknyta detta lite med inledningen, nämligen att det A upplevde är så att säga baksidan av det vi kallar för välfärdsstaten. Skall i nedstående stycke resonera något kring detta.
För det första så har i Norrtälje, den så kallade "Vargdebatten" dykit upp, detta på grund av att en kalv blivit ihjälbiten, halvt uppäten av vargar. Detta fenomen kan exempelvis jämföras med det "skyddsnät" vi har i Sverige, detta är självfallet ett stort privilegium, att leva i Sverige. Om vi vidare tänker oss detta skyddsnät som ett slags elstängsel, inuti elstängslet, i hagen befinner "vi" oss, det svenska folket, elstängslet är de myndigheter som först och främst skyddar oss från stora stygga vargen och även håller oss inuti hagen (spelplanen). Vad händer då om någon, vem som helst hamnar utanför stängslet? Det som nu inträffar är oerhört intressant eftersom att det finns en paradox inbyggd, detta är på grund av att samma stängsel som skyddar oss, även ger ifrån sig en stöt om man försöker smita, vidare om man kommer igenom så finns där först och främst bonden (ex. Transportstyrelsen, AF m.fl) med en elektrisk kofösare och i allra värsta fall stora stygga vargen (skatteverket, invandrarverket, försäkringskassan m.fl). Paradoxen är att samma hand som klappar dig när du är duktig är densamma som slår dig när du varit olydig. Det finns brister i detta exempel förmodligen på grund av att liknelsen inte är alldeles träffsäker men detta är den bistra verkligheten, nu är detta ingen klagomur, de flesta av er känner till att jag aldrig klagar, utan jag jämrar mig något ibland och skämtar lite och tar det med en klackspark. I mitt fall så står jag i begrepp att få tillbaka mitt körkort, detta är inte helt enkelt och absolut inte kostnadsfritt. Först och främst om man vill vara lite på den säkra sidan så kan man ansöka om ett förhandsbesked (300kr) sedan så söker man igen, den formella ansökningen så att säga, vilket hamnar på 1670 kr (normal körkortsansökan 300 kr) för att en handläggare skall vända på ett papper till och ringa ett samtal. Detta tar mellan 3 och 8 (?) månader. Nu är det många som säger "De/Du får skylla sig själva." vilket endast sägs av personer som inte har något konstruktivt att tillägga och på samma nivå om någon öppnar med frågan "Vet du en sak?" då det är den lägsta av samtalstekniken "någonsin". Så alla er där ute som hamnat utanför elstängslet och nu långsamt fösas in igen med en kofösare säger jag bara "Hang in there!".
Vi avslutar med lättsammare tongångar då jag har börjat tillverka mitt eget vin som jag skall lagra i jordkällaren, det kommer bli värsta fylleslaget någonsin i September då Skåne hälsar på, detta ser vi fram emot och jag kan redan nu utlova ännu fler eskapader och tokiga upptåg!
Eventuella skrivfel i detta inlägget tillskrivs att jag numera använder mig av min TV som datorskärm (dålig skärpa) då min riktiga datorskärm kastat in handuken.
Fortsatt trevlig sommar önskas från de djupa skogarna i Roslagen av Peter!
Med det, och för att anknyta till rubriken, så tänkte jag att vi skulle starta en slags intellektuell (detta lär väl visa sig) resa med okänd destination, det enda jag så här långt har planerat är en startpunkt sedan en "mellanlandning" och sedan vidare ut i en slags open-ended äventyrsfärd, detta är självklart att ta i och det enklaste är väl som alltid att helt enkelt "rivstarta" sedan får vi helt enkelt se var och möjligen när vi hamnar.
För att nu komma till skott så börjar vi någonstans, närmare bestämt med den industriella revolutionen. Vi befinner oss alltså någonstans i början av 1800-talets England, förmodligen strax utanför Manchester där Spinning Jenny går för full maskin och ångmaskinen vidare har fått sitt stora genombrott. Vi har alltså en situation där den tekniska utvecklingen formligen exploderat vilket självfallet innebar en mängd framsteg för hela mänskligheten, även en del otäcka biprodukter (världens undergång med mera). Enkelt uttryck så kommer nästintill hela resterande delen av detta inlägg handla om en intressant företeelse: Att det alltid finns en baksida, som allt som oftast är tämligen otäck. Allt positivt (relativt sett) sker alltid på bekostnad av "någonting annat". Vi skall först illustrera detta, och samtidigt angränsa till en förklaring till just ordet "chock", och detta görs genom att vi tänker oss ett ånglok med passagerare. Detta var någonting helt nytt vid denna tiden, man bröt alltså upp från att använda häst och vagn till att använda sig av ångmaskinen, loket med vagnar efteråt, för att transportera varor och människor. Självfallet så kraschade dessa tågen, precis som de gör idag, de spårar ur, hamnar på fel spår, kraschar med andra tåg et cetera. Det är fortfarande tragiskt när det händer i vår tid, men då det hände i 1800-talets England så var de flesta förbryllade över hur människor reagerade efter en tågolycka. Visst så hade man sett "förvirrade" människor förut, stora traumatiska upplevelser i krig och svält med mera, men detta var någonting nytt, människorna som överlevde en tågolycka hade någonting "tomt" i ögonen, ett slags apatiskt mardrömstillstånd. Man enades då om att dessa människor befann sig i "chock" eller i ett "chocktillstånd". För att förflytta oss till Sverige och nutid så är detta (chock) något som vi alltmer sällan ser, på grund av att vi för det första har det så oerhört bra och bekvämt och för det andra att ytterst få företeelser är numera "chockartade", det närmaste jag har kommit i kontakt med ett chocktillstånd var när Tre Kronor åkte ur OS 2002 mot Vitryssland, de flesta unga kvinnor i Sverige hamnar möjligen i chock när de läser något ur "Klick" som häpnar och är "helt sjukt". För resterande "riktiga olyckor" så tillsätts det snabbt en så kallad krisgrupp (helst på plats eller i närmaste kyrka eller bygdegård alt. skola) för att hjälpa drabbade i "krisen" dock sällan "chocken". En som dock hamnade i ett chocktillstånd var Abdul, honom skall ni få läsa om nedan...
Det hela handlar alltså om den helt sanna historien (här med vissa omskrivningar och försköningar, på det stora hela är allt sant) om Abdul (A). A befann sig illegalt i Sverige i början på 1990-talet. Vad han hade här att göra är dock oklart, det vi emellertid vet är att han flytt från sitt hemland Somalia från förtryck med mera för att finna sig en fristad i Sverige. Han arbetade sedermera "svart" och tog sig fram via diverse ströjobb och bodde lite "sporadiskt här och var". En dag är det slut på snyltandet, invandrarverket griper in, träder in i handlingen, och nu är det som sagt slut på det lilla äventyr som A påbörjat, det han dock inte vet om ännu är att det hela är långt ifrån över. Invandrarverket beslutar att A skall skickas hem till Somalia (detta var förmodligen emot mänskliga rättigheter då A befann sig i riskzonen för att bli misshandlad med mera i sitt hemland, därav skulle asyl beviljas) men innan han kan skickas hem så måste han självklart lära sig en liten läxa för de "brott" han begått medans han vistats i Sverige. A skall därför sitta av ett kortare fängelsestraff på en anstalt någonstans i i Mellansverige och därefter för vidare transport till Somalia. Det är nu det börjar bli roligt, A påbörjar avtjänandet någongång i November och deporteras någongång i Januari, A får därmed för första och sista gången i sitt liv uppleva den svenska julen. Nu sitter A i sin cell, det är morgon och han är helt yrvaken, i kalendern kan vi utläsa att det är Luciadagen, 13:e December (detta betyder självfallet ingenting för A som över huvudtaget inte vet vad julen är och tror varken på tomtar eller spöken) det A dock känner till är att det finns en organisation grundad i USA vid namn Ku Klux Klan, han har till och med sett otäcka bilder från 1960-talets Amerika där män med vita klänningar stod med facklor och brände och hängde mörkhyade människor på löpande band. A sitter som sagt alldeles nyvaken i sin cell, anstalten har, precis som varje år vid denna tid på året, ringt in studenter från det lokala jordbruksgymnasiet (stora klumpiga bönder) som skall överraska de intagna med ett luciatåg samt med pepparkakor och lussekatter för att lysa upp tillvaron i juletider. I år består luciatåget av först och främst en lucia, "Anna" 18 år med en matchvikt på 120 kg och en stämma därefter, i hennes följe följer då 10 st killar alla i 18-årsåldern som väger in på mellan 120-140 kg och med basstämmor så det räcker och blir över, hela tåget är med andra ord inte helt olikt en pöbel med basstämmor, facklor (små ljusstakar) samt endast vita klänningar, det enda som fattades var alltså en mörkhyad man fastbunden och släpad bakom en häst. Hur som helst, A är helt yrvaken hör i korridoren utanför en högt sjungen sång "STAFFAN VAR EN STALLEDRÄNG....!!!!", det A hör är: "BLA BLA BLA BLA!!!!" kan uppfattas hur som helst, A kan inte svenska för fem öre. Upp flyger dörren, A flyger upp, han har hört hur sången kommit allt närmare celldörren, utanför står 11 vitklädda individer med ljus i händerna och formligen gapskriker med djupa stämmor någonting som A inte kan uppfatta, A befinner sig nu i ett chocktillstånd, hans enda reaktion är att kasta sig över de vitklädda och helt enkelt slåss för sitt liv, vakter kallas till platsen och A kastas i isoleringscell och får där lugna ned sig, luciatåget tuffar vidare på sin pilgrimsfärd inuti fängelset. En månad senare sitter A på ett plan på väg hem till Somalia, förmodligen fortfarande i chock.
Vi skall runda av så småningom men först så skulle jag vilja anknyta detta lite med inledningen, nämligen att det A upplevde är så att säga baksidan av det vi kallar för välfärdsstaten. Skall i nedstående stycke resonera något kring detta.
För det första så har i Norrtälje, den så kallade "Vargdebatten" dykit upp, detta på grund av att en kalv blivit ihjälbiten, halvt uppäten av vargar. Detta fenomen kan exempelvis jämföras med det "skyddsnät" vi har i Sverige, detta är självfallet ett stort privilegium, att leva i Sverige. Om vi vidare tänker oss detta skyddsnät som ett slags elstängsel, inuti elstängslet, i hagen befinner "vi" oss, det svenska folket, elstängslet är de myndigheter som först och främst skyddar oss från stora stygga vargen och även håller oss inuti hagen (spelplanen). Vad händer då om någon, vem som helst hamnar utanför stängslet? Det som nu inträffar är oerhört intressant eftersom att det finns en paradox inbyggd, detta är på grund av att samma stängsel som skyddar oss, även ger ifrån sig en stöt om man försöker smita, vidare om man kommer igenom så finns där först och främst bonden (ex. Transportstyrelsen, AF m.fl) med en elektrisk kofösare och i allra värsta fall stora stygga vargen (skatteverket, invandrarverket, försäkringskassan m.fl). Paradoxen är att samma hand som klappar dig när du är duktig är densamma som slår dig när du varit olydig. Det finns brister i detta exempel förmodligen på grund av att liknelsen inte är alldeles träffsäker men detta är den bistra verkligheten, nu är detta ingen klagomur, de flesta av er känner till att jag aldrig klagar, utan jag jämrar mig något ibland och skämtar lite och tar det med en klackspark. I mitt fall så står jag i begrepp att få tillbaka mitt körkort, detta är inte helt enkelt och absolut inte kostnadsfritt. Först och främst om man vill vara lite på den säkra sidan så kan man ansöka om ett förhandsbesked (300kr) sedan så söker man igen, den formella ansökningen så att säga, vilket hamnar på 1670 kr (normal körkortsansökan 300 kr) för att en handläggare skall vända på ett papper till och ringa ett samtal. Detta tar mellan 3 och 8 (?) månader. Nu är det många som säger "De/Du får skylla sig själva." vilket endast sägs av personer som inte har något konstruktivt att tillägga och på samma nivå om någon öppnar med frågan "Vet du en sak?" då det är den lägsta av samtalstekniken "någonsin". Så alla er där ute som hamnat utanför elstängslet och nu långsamt fösas in igen med en kofösare säger jag bara "Hang in there!".
Vi avslutar med lättsammare tongångar då jag har börjat tillverka mitt eget vin som jag skall lagra i jordkällaren, det kommer bli värsta fylleslaget någonsin i September då Skåne hälsar på, detta ser vi fram emot och jag kan redan nu utlova ännu fler eskapader och tokiga upptåg!
Eventuella skrivfel i detta inlägget tillskrivs att jag numera använder mig av min TV som datorskärm (dålig skärpa) då min riktiga datorskärm kastat in handuken.
Fortsatt trevlig sommar önskas från de djupa skogarna i Roslagen av Peter!
