Att skriva kontrakt på sin själ.
Jag säger God afton, och med det så har startskottet på detta inlägg avfyrats. Det blåser hårda vindar som stramar åt knutarna i Roslagens mörka skogar vill jag lova er. Jag anar att sommaren inte längre har ork, inte längre med sina solbrända armar orkar hålla igen för hösten som formligen står och "bankar" på dörren.
Gräset idag har varit nervöst, eller möjligen är det så, var det så, att dess urmoder, min mormor varit nervös å gräset vägnar. Så jag fick idag order om att gräset skulle "tystas ned" och vred om nyckeln till de 15 hästar och en pony som står i stallet under "huven" till den åkgräsklippare som tillhandahålles. Och en virtuos är jag med denna gräsklippare, "slänger" i lämplig växel, sänker ned "klippet" och far iväg på det lilla äventyr, det konstäventyr som det kan kallas då klippa gräs, ja det är konst. Äppelträden har blommat färdigt och så sakteliga "pumpas" äpplena upp och tar form, jag "knycker" ett äpple i "förbifarten" och "drar" iväg. Jag ser en groda i färdriktningen, rådslag med mitt samvete, nej jag stannar icke, KÖR ÖVER grodan, börjar "flabba" "fnittra" åt detta, varför vet jag ej.
Vidare har jag idag "bakat" paj, rabarberpaj var det tänkt, detta blev dock ej som JAG hade tänkt det, plockade alldeles för liten mängd "rabarberstavar" för att fylla den formen som jag stod i begrepp att baka pajen i, jag orkar ej gå ut de 50 meter till "stavarna" utan rotar i frysen, "fyller upp" tomrummen mellan rabarberbitar med blåbär och svartvinbär, resultat okänt, paj ej avsmakad i skrivande stund.
Ännu vidare, ännu längre ned i det lilla hålet som "tösen" Alice ramlade ned i, så har jag fått klart för mig, eller rättare sagt, och med andra ord, så har det påpekats av "Annchorage" att föregående inlägg var väldigt självutlämnade, och då menas att jag, Peter Granath, som person stod känslomässigt "naken" eller bar inför "offentligheten" (=läsare av denna bloggen). Detta är självfallet en "hyfsad" sanning, och en valid poäng, det är emellertid inget jag är orolig för eller för den delen ångrar, då jag alltid befinner mig i ett slags "öppen bok" förhållande med min omgivning, och än mer närmre sanningen, så anser jag att bloggar, denna bloggen i synnerhet, måste innehålla något av "värde" och "essens" och jag finner tröst i att jag "i min lilla värld" har en "gnutta" vetskap om att ni som läser denna bloggen, står i nära bekantskap med mig, och OM det nu "snubblar" in för mig okända läsare, så "ger väl jag blanka f*n" i vad dessa personer anser. Jag anser även att föregående inlägg inte ens kommer i en närhet, till en början, av de "saker" jag sagt och gjort genom åren, och en annan kan påpeka, antyda att jag redan har sålt min själ till djävulen, detta är emellertid icke sanning, då jag har skrivit ett kontrakt på min själ, "leasat ut" den till djävulen, hur länge den kommer att befinna sig i dennes ägo är oklart men klart är att den ännu icke har funnit sin väg tillbaka, återkommer med detta vid senare tillfälle.
Nu anser jag att det blev lite "krystat", lite som "när kristdemokrater har samlag och det luktar ättika" så jag går vidare med goda nyheter som ankom mig då jag läste i Aftonbladets söndagsbilaga. Om ni vill minnas tillbaka till ett inlägg då jag redogjorde för en intressant konversation som jag befann mig i vid en kräftskiva någon vecka sedan, då det diskuterades att alla personer som "gjort något stort" "skrivit eller sagt något fenomenalt" alltid befinner sig i ett så kallat "rus" och är av alkohol påverkade. Jag lyfte då fram, dammade av, August Strindberg och Winston Churchill som ambassadörer för detta fenomen. Hur som haver så har detta "ämne" idag fått utrymme i media, och jag skall nedan citera från Aftonbladet söndagsbilaga, artikeln "Författare + alkohol = sant", här i form av en fråga och sedermera ett svar på frågan:
"Hej, Tore. Varför är så många författare alkisar?" Stina
"Tore: Jag är ingen expert med det är ett jobb i ensamhet, fria arbetstider, plus - säger somliga författare - det kickstartar inspirationen (slår det över i grav alkoholism kan det ta död på den också). Och - håller påståendet? Är det säkert att inte rörmokare super lika hårt, bara det att ingen kopplar drickandet till yrket? Men fan vet: Sinclair Lewis, Eugene O'Neill, William Faulkner, Ernest Hemingway...Nobelpristagare och alkisar. Jack Kerouac, Dylan Thomas, PO Enquist (men han la som bekant av)....Raden är lång, den saken är klar."
Jag blir så barnsligt förtjust när jag läser detta. Det som diskuteras på kräftskivor: icke att nedvärdera eller för den delen förkastas.
Detta inlägget blev nu aningen längre än vad jag hade föreställt mig, jag skall nu duscha av alla gräsrester, alla synder (ringde och väckte Skåne inatt) och sedan avnjuta(?) "rabarberpaj". I afton ser jag på gamla "Beck" filmer, de med ensemble: Gösta Ekman som Martin Beck, Rolf Lassgård som Gunvald Larsson och Kjell Bergqvist som Lennart Kollberg. "Sug" på den besättningen ni.
God afton och tills nästa vecka: "Hej då för fan".
"Eders Majonäs" Peter Granath
Gräset idag har varit nervöst, eller möjligen är det så, var det så, att dess urmoder, min mormor varit nervös å gräset vägnar. Så jag fick idag order om att gräset skulle "tystas ned" och vred om nyckeln till de 15 hästar och en pony som står i stallet under "huven" till den åkgräsklippare som tillhandahålles. Och en virtuos är jag med denna gräsklippare, "slänger" i lämplig växel, sänker ned "klippet" och far iväg på det lilla äventyr, det konstäventyr som det kan kallas då klippa gräs, ja det är konst. Äppelträden har blommat färdigt och så sakteliga "pumpas" äpplena upp och tar form, jag "knycker" ett äpple i "förbifarten" och "drar" iväg. Jag ser en groda i färdriktningen, rådslag med mitt samvete, nej jag stannar icke, KÖR ÖVER grodan, börjar "flabba" "fnittra" åt detta, varför vet jag ej.
Vidare har jag idag "bakat" paj, rabarberpaj var det tänkt, detta blev dock ej som JAG hade tänkt det, plockade alldeles för liten mängd "rabarberstavar" för att fylla den formen som jag stod i begrepp att baka pajen i, jag orkar ej gå ut de 50 meter till "stavarna" utan rotar i frysen, "fyller upp" tomrummen mellan rabarberbitar med blåbär och svartvinbär, resultat okänt, paj ej avsmakad i skrivande stund.
Ännu vidare, ännu längre ned i det lilla hålet som "tösen" Alice ramlade ned i, så har jag fått klart för mig, eller rättare sagt, och med andra ord, så har det påpekats av "Annchorage" att föregående inlägg var väldigt självutlämnade, och då menas att jag, Peter Granath, som person stod känslomässigt "naken" eller bar inför "offentligheten" (=läsare av denna bloggen). Detta är självfallet en "hyfsad" sanning, och en valid poäng, det är emellertid inget jag är orolig för eller för den delen ångrar, då jag alltid befinner mig i ett slags "öppen bok" förhållande med min omgivning, och än mer närmre sanningen, så anser jag att bloggar, denna bloggen i synnerhet, måste innehålla något av "värde" och "essens" och jag finner tröst i att jag "i min lilla värld" har en "gnutta" vetskap om att ni som läser denna bloggen, står i nära bekantskap med mig, och OM det nu "snubblar" in för mig okända läsare, så "ger väl jag blanka f*n" i vad dessa personer anser. Jag anser även att föregående inlägg inte ens kommer i en närhet, till en början, av de "saker" jag sagt och gjort genom åren, och en annan kan påpeka, antyda att jag redan har sålt min själ till djävulen, detta är emellertid icke sanning, då jag har skrivit ett kontrakt på min själ, "leasat ut" den till djävulen, hur länge den kommer att befinna sig i dennes ägo är oklart men klart är att den ännu icke har funnit sin väg tillbaka, återkommer med detta vid senare tillfälle.
Nu anser jag att det blev lite "krystat", lite som "när kristdemokrater har samlag och det luktar ättika" så jag går vidare med goda nyheter som ankom mig då jag läste i Aftonbladets söndagsbilaga. Om ni vill minnas tillbaka till ett inlägg då jag redogjorde för en intressant konversation som jag befann mig i vid en kräftskiva någon vecka sedan, då det diskuterades att alla personer som "gjort något stort" "skrivit eller sagt något fenomenalt" alltid befinner sig i ett så kallat "rus" och är av alkohol påverkade. Jag lyfte då fram, dammade av, August Strindberg och Winston Churchill som ambassadörer för detta fenomen. Hur som haver så har detta "ämne" idag fått utrymme i media, och jag skall nedan citera från Aftonbladet söndagsbilaga, artikeln "Författare + alkohol = sant", här i form av en fråga och sedermera ett svar på frågan:
"Hej, Tore. Varför är så många författare alkisar?" Stina
"Tore: Jag är ingen expert med det är ett jobb i ensamhet, fria arbetstider, plus - säger somliga författare - det kickstartar inspirationen (slår det över i grav alkoholism kan det ta död på den också). Och - håller påståendet? Är det säkert att inte rörmokare super lika hårt, bara det att ingen kopplar drickandet till yrket? Men fan vet: Sinclair Lewis, Eugene O'Neill, William Faulkner, Ernest Hemingway...Nobelpristagare och alkisar. Jack Kerouac, Dylan Thomas, PO Enquist (men han la som bekant av)....Raden är lång, den saken är klar."
Jag blir så barnsligt förtjust när jag läser detta. Det som diskuteras på kräftskivor: icke att nedvärdera eller för den delen förkastas.
Detta inlägget blev nu aningen längre än vad jag hade föreställt mig, jag skall nu duscha av alla gräsrester, alla synder (ringde och väckte Skåne inatt) och sedan avnjuta(?) "rabarberpaj". I afton ser jag på gamla "Beck" filmer, de med ensemble: Gösta Ekman som Martin Beck, Rolf Lassgård som Gunvald Larsson och Kjell Bergqvist som Lennart Kollberg. "Sug" på den besättningen ni.
God afton och tills nästa vecka: "Hej då för fan".
"Eders Majonäs" Peter Granath
Kommentarer
Trackback
