Sund egoism.
God afton mitt herrskap. Jag återvänder i afton för att möjligen "rensa systemet" eller helt enkelt för att skriva ett inlägg om det jag "svansat" omkring de senaste dagarna. Jag skall ta god tid på mig med inledningen i detta inlägg, det är av yttersta vikt att klargöra, göra klart, ett "X" antal variabler vilket inlägget kommer att byggas kring.
Det jag i afton ämnar skriva om, dikta ned, kommer att tolkas, beroende på läsaren, på olika sätt och vis, många av er kommer helt enkelt inte alls förstå vilken verklighet jag talar om, några av er kommer möjligen ha en aning, "en susning", om vad jag talar om och ett fåtal av er kommer i och med den fortlöpande texten bli varse om, och senare få klart för er vad jag talar om. Jag har, i några dagar vid det här laget, "gått runt" och tänkt hur jag skall skriva detta, jag har över huvudtaget frågat mig själv om VAD det är jag skall skriva om, och möjligen i ännu större utsträckning, HUR jag skall formulera, komponera ord till mening, så att det skall få en underliggande vidare mening, innebörd.
Vidare så är det viktigt att påpeka, även om, olika läsare kan tolka texten på olika sätt, så är det EJ att rekommendera att ÖVERtolka texten, detta är något jag alltid vill avråda från, då det jag skriver alltid är, av mig redan, övertolkat, överdrivet. Det är helt enkelt så jag fungerar som berättare, möjligen även som person. Nu är det emellertid så att huruvida texten kommer att vara begriplig eller inte, med andra ord om den dolda innebörden i budskapet går fram till er läsare, så kommer det vara en text, en text som med fantasi, med inlevelse och entusiasm kan njutas av då det helt enkelt är bra skrivet av författaren. Jag har, som så ofta, valt att använda, inte mina egna ord, utan andra väl utvalda ord, av annan författare diktat i en roman, jag skall emellertid inte avslöja från vilken roman följande är taget ur, det skulle möjligen förstöra mystiken kring den dolda innebörden. Varför använder jag då ej mina egna ord? Av den enkla anledningen att jag skulle förmodligen inte kunnat författa det bättre, förmodligen skulle jag kunna göra detta, så låt oss kalla det lathet. Cha. Cha. Cha. Vidare, och strax skall jag börja citera, så ber jag er att beväpna er med tålamod och inlevelse som sagt, då jag kommer i den löpande texten bli tvungen att retuschera, då vissa delar av texten inte är kompatibel med det jag "mörkar", jag lämnar då helt enkelt ut orden, och i vissa fall hela meningar, ni kan då med er egen fantasi fylla i med, ja med vad ni vill. Till sist, och anledning till önskat tålamod, så är det en "hoppande" "haltande" citering, detta kommer att märkas väl. Nu skall jag inte "hålla er längre" utan jag överlåter er nu till följande text, låt orden "bubbla" i gommen och reta era litterära smaklökar, detta är "rena rama" fyrverkeriet:
"En stund infann sig när saker och ting stod och vägde, jag stod bokstavligt talat inför ett antal olika dörrar, som i en övertydlig drömsekvens i en film; där var dörren till hennes sovrum, dörren till trapphuset med allt vad det innebar av nederlag och självömkan och där var dörren till köket där jag kunde sitta med ett glas whisky och en cigarett vid ett fönster på glänt och bara låta tiden gå, ge livet en chans att komma ifatt, ge oss en chans, ge henne en chans att komma ut till mig, lägga en hand på min kind och bryta ner allt motstånd. Allting handlade om detta motstånd men vi förstod det aldrig då, vi var alltför självupptagna..........Ingen av oss kunde se riktigt klart och det fanns heller ingen i närheten som kunde tala om för oss hur det låg till, vi hade inga gemensamma vänner, ingen anhörig som kunde se vilka möjligheter vi hade och hur vi gjorde allt för att förstöra dessa möjligheter..........Idag kan det verka ofattbart hur jag så envetet kunde gå därifrån, lämna henne, när jag vet att jag innerst inne bara ville kasta mig ner i sängen och ligga där med en arm om hennes liv, en varm hand kupad över...........Kanske intalade jag mig att det var ett problem, för att det såg ut som ett problem, förutsattes att vara ett problem, medan det egentligen inte alls var något problem.........Upptagen med att göra motstånd, för att rädda min själ, för att bevara det lilla förstånd jag hade kvar. Jag hade känt riktiga skakningar ett par gånger, sådana där sättningar som får hela tillvaron att gunga, förskalv inför den verkligt stora omkastningen. Det var fasansfullt. Dålig kärlek kunde utlösa en ångest som inte bara hotade ens förstånd utan också berövade en den frihet man åtnjöt, själens rätt att identifiera en känsla, att benämna den, att avgöra om den är falsk eller äkta. Det är själens manifest. Att ständigt konfronteras med falska känslor, möta en känsla förklädd, maskerad i fel benämning, gör själen ansträngd, snart trött och oförmögen, till slut opålitlig, sjuk, förbrukad........Som en alldeles naturlig konsekvens av denna misstro och allt detta hänsynstagande, denna brist på vad moderna terapeuter kallar "sund egoism", blev många fler chanser förspillda, stunder och scener som kunde ha vänt åt ett annat håll, tagit en annan riktning. Det var som om vi undvek det som borde ha varit det väsentliga, som om vi accepterat tidens sätt att se på det privata och hellre pratade om det som såg ut som politik........"
Jag lämnar det ovan därhän nu, och jag ber om ursäkt till "Ankan" som så gärna vill att jag ska skriva "om något roligt" detta skall jag självfallet, en annan dag, återvända med.
Ikväll/inatt: Gudfadern trilogin.
MVH Peter Granath
Det jag i afton ämnar skriva om, dikta ned, kommer att tolkas, beroende på läsaren, på olika sätt och vis, många av er kommer helt enkelt inte alls förstå vilken verklighet jag talar om, några av er kommer möjligen ha en aning, "en susning", om vad jag talar om och ett fåtal av er kommer i och med den fortlöpande texten bli varse om, och senare få klart för er vad jag talar om. Jag har, i några dagar vid det här laget, "gått runt" och tänkt hur jag skall skriva detta, jag har över huvudtaget frågat mig själv om VAD det är jag skall skriva om, och möjligen i ännu större utsträckning, HUR jag skall formulera, komponera ord till mening, så att det skall få en underliggande vidare mening, innebörd.
Vidare så är det viktigt att påpeka, även om, olika läsare kan tolka texten på olika sätt, så är det EJ att rekommendera att ÖVERtolka texten, detta är något jag alltid vill avråda från, då det jag skriver alltid är, av mig redan, övertolkat, överdrivet. Det är helt enkelt så jag fungerar som berättare, möjligen även som person. Nu är det emellertid så att huruvida texten kommer att vara begriplig eller inte, med andra ord om den dolda innebörden i budskapet går fram till er läsare, så kommer det vara en text, en text som med fantasi, med inlevelse och entusiasm kan njutas av då det helt enkelt är bra skrivet av författaren. Jag har, som så ofta, valt att använda, inte mina egna ord, utan andra väl utvalda ord, av annan författare diktat i en roman, jag skall emellertid inte avslöja från vilken roman följande är taget ur, det skulle möjligen förstöra mystiken kring den dolda innebörden. Varför använder jag då ej mina egna ord? Av den enkla anledningen att jag skulle förmodligen inte kunnat författa det bättre, förmodligen skulle jag kunna göra detta, så låt oss kalla det lathet. Cha. Cha. Cha. Vidare, och strax skall jag börja citera, så ber jag er att beväpna er med tålamod och inlevelse som sagt, då jag kommer i den löpande texten bli tvungen att retuschera, då vissa delar av texten inte är kompatibel med det jag "mörkar", jag lämnar då helt enkelt ut orden, och i vissa fall hela meningar, ni kan då med er egen fantasi fylla i med, ja med vad ni vill. Till sist, och anledning till önskat tålamod, så är det en "hoppande" "haltande" citering, detta kommer att märkas väl. Nu skall jag inte "hålla er längre" utan jag överlåter er nu till följande text, låt orden "bubbla" i gommen och reta era litterära smaklökar, detta är "rena rama" fyrverkeriet:
"En stund infann sig när saker och ting stod och vägde, jag stod bokstavligt talat inför ett antal olika dörrar, som i en övertydlig drömsekvens i en film; där var dörren till hennes sovrum, dörren till trapphuset med allt vad det innebar av nederlag och självömkan och där var dörren till köket där jag kunde sitta med ett glas whisky och en cigarett vid ett fönster på glänt och bara låta tiden gå, ge livet en chans att komma ifatt, ge oss en chans, ge henne en chans att komma ut till mig, lägga en hand på min kind och bryta ner allt motstånd. Allting handlade om detta motstånd men vi förstod det aldrig då, vi var alltför självupptagna..........Ingen av oss kunde se riktigt klart och det fanns heller ingen i närheten som kunde tala om för oss hur det låg till, vi hade inga gemensamma vänner, ingen anhörig som kunde se vilka möjligheter vi hade och hur vi gjorde allt för att förstöra dessa möjligheter..........Idag kan det verka ofattbart hur jag så envetet kunde gå därifrån, lämna henne, när jag vet att jag innerst inne bara ville kasta mig ner i sängen och ligga där med en arm om hennes liv, en varm hand kupad över...........Kanske intalade jag mig att det var ett problem, för att det såg ut som ett problem, förutsattes att vara ett problem, medan det egentligen inte alls var något problem.........Upptagen med att göra motstånd, för att rädda min själ, för att bevara det lilla förstånd jag hade kvar. Jag hade känt riktiga skakningar ett par gånger, sådana där sättningar som får hela tillvaron att gunga, förskalv inför den verkligt stora omkastningen. Det var fasansfullt. Dålig kärlek kunde utlösa en ångest som inte bara hotade ens förstånd utan också berövade en den frihet man åtnjöt, själens rätt att identifiera en känsla, att benämna den, att avgöra om den är falsk eller äkta. Det är själens manifest. Att ständigt konfronteras med falska känslor, möta en känsla förklädd, maskerad i fel benämning, gör själen ansträngd, snart trött och oförmögen, till slut opålitlig, sjuk, förbrukad........Som en alldeles naturlig konsekvens av denna misstro och allt detta hänsynstagande, denna brist på vad moderna terapeuter kallar "sund egoism", blev många fler chanser förspillda, stunder och scener som kunde ha vänt åt ett annat håll, tagit en annan riktning. Det var som om vi undvek det som borde ha varit det väsentliga, som om vi accepterat tidens sätt att se på det privata och hellre pratade om det som såg ut som politik........"
Jag lämnar det ovan därhän nu, och jag ber om ursäkt till "Ankan" som så gärna vill att jag ska skriva "om något roligt" detta skall jag självfallet, en annan dag, återvända med.
Ikväll/inatt: Gudfadern trilogin.
MVH Peter Granath
Kommentarer
Trackback
