Window of Opportunity
God afton ärade bloggläsare. Det var ett tag sedan det senaste inlägget diktades, men jag återvänder nu i afton. Som Ulf Lundell sagt så "Ställs inga spelningar in, de skjuts endast upp." och att "En inställd spelning är också en spelning." så har jag god grund då jag säger att inga inlägg har uteslutits, jag har endast skjutit upp skrivandet, och med detta även inläggen.
Det har självfallet hänt "både det ena och det andra" under min frånvaro. Eller rättare sagt så har möjligen "både det ena och det andra" i huvudsak varit själva ursprunget, anledningen till frånvaron, detta är emellertid ej höjt ur dunklet, främst på grund av att det är oklart vad "både det ena och det andra" innefattar, innebär, har sitt ursprung i. Klart är att ett konsekvent och disciplinerat förhållningssätt till tillvaron ej kan sättas i likhet med Granaths mer kaosliknade, okonventionella förhållningssätt till en tillvaro, i vilken varken reson eller sunt förnuft bor uti.
Hösten är här. Vintern var på besök tidigare i veckan då den första snön föll, självklart var snön borta 15 minuter efter dess ankomst, mycket liknande Granaths intresse för kvinnor. Med anledning av just kvinnor har flertalet samtal utspelat sig mellan Skåne och mig själv. Det har blivit klart för mig att mitt förhållande till kvinnor på senare tid har följt ett visst mönster, som numera går under benämningen "Hit N Run" eller "Hit and Run". Med andra ord så "träffar" "fångar" Granath en kvinnas uppmärksamhet, intresse, för att senare "springa" från henne, mycket likt en bilförare som kör på en fotgängare, inser faran, "trycker plattan i botten" och far iväg med en himla fart. Det har diskuterats mycket kring detta, och det är fortfarande något oklart vad detta beteende beror på, så tills vidare utredning är fullkomlig så lämnas det därhän. Nu är det emellertid så att detta kan vara en produkt av Granaths sinne, en konspirationsteori grundad på felaktiga iakttagelser, då Granath allt som ofta misstar intervallet som går under benämningen "Window of Opportunity", alltså den tid Granath skall göra vidare närmanden, kontakt med kvinnan. Tas det inte upp en kontakt, efter den initiella, så går man miste om det "Window of Opportunity" varvid kontakten helt och hållet bryts. Jag anser rent generellt att detta "Window of Opportunity" har ett tidspann om inte mer än fem dagar. Med andra ord kan Granaths slutlednings- och härledningsförmåga som alltid ifrågasättas starkt. För att göra det än mer klart om vad jag talar om här så kan detta stycke avslutas med: "Man ska smida medans järnet är varmt."
Vidare så har jag funderat, i ett par veckors tid, på och kring ensamheten. Nu är detta inte ett ämne som "man ger sig på" utan att ha reflekterat över det, noga övervägt med sig själv. Själva ordet "Ensamheten" är en så kallad storhet, och ordet är öppet för vida tolkningar, möjligtvis även utsvävningar. Jag gillar icke att människor, eller "gemene man" tar lätt på storheter, en annan storhet är exempelvis ordet "Frihet", vars fundament ofta raseras av illa begrundade förklaringar och som det tas lättvindigt på. Ord som "Ensamhet" och "Frihet" ligger och vilar på toppen av varsin pyramid, de är monument och kräver en delikat hantering. Ord som "Söt", "Rar" och "Snäll" bryr jag mig inget om, de är alla adjektiv som, om inte i olika kontexter, står för samma sak. Tillbaka till ämnet, så skall det påpekas att ensamhet är en tudelad mekanism, ett tillstånd. Det finns många människor i detta avlånga land som säkerligen känner sig ensamma, men inte per definition är det. Vidare så finns de människor som är ensamma, men inte känner sig ensamma. En ensamhet uppenbarar sig själv då de båda påståendena är sanna, alltså att en människa är ensam, och känner sig ensam. Det är emellertid något oklart varför jag tar upp detta, jag tror icke att jag enligt ovanstående definition befinner mig i en ensamhet, men det är oundvikligt att angränsa detta mörka landskap av ord, då jag befinner mig i en så kallad "Uld Lundell-Period", med andra ord så läser jag mycket litteratur skriven av Ulf Lundell, och de flesta känner även till min förkärlek till denna mannen. Då det är ytterst svårt att förneka, min så kallade "ensamhet" så är det av yttersta vikt att sätta vidare ord, förklara tillståndet. Jag har på senare tid insett att ensamheten raderar alla kalendariska och kronologiska förutsättningar, det finnes inga veckodagar, det finns ingen specifik tid, eller för den delen en månad i vilken man befinner sig i, det enda som finnes kvar är ett "nu" och ett "nyss". Man hamnar, befinner sig, mellan två hjärteslag, mellan två andetag, alltså utan minne av det första och utan en föreställning om det nästa. Ett gränslöst tomrum. Förmodligen kan det även karaktäriseras i form av en människa som drunknar, kommer man inte upp till ytan med jämna mellanrum då upphör andetagen, det hela står och faller på armarnas och benens styrka att simma upp till vattenytan, och sippra efter luft.
"Sug på den" mina damer och herrar.
I nästa inlägg ämnar jag skriva om svenskar och svenskheten.
Väl mött tills dess.
Det har självfallet hänt "både det ena och det andra" under min frånvaro. Eller rättare sagt så har möjligen "både det ena och det andra" i huvudsak varit själva ursprunget, anledningen till frånvaron, detta är emellertid ej höjt ur dunklet, främst på grund av att det är oklart vad "både det ena och det andra" innefattar, innebär, har sitt ursprung i. Klart är att ett konsekvent och disciplinerat förhållningssätt till tillvaron ej kan sättas i likhet med Granaths mer kaosliknade, okonventionella förhållningssätt till en tillvaro, i vilken varken reson eller sunt förnuft bor uti.
Hösten är här. Vintern var på besök tidigare i veckan då den första snön föll, självklart var snön borta 15 minuter efter dess ankomst, mycket liknande Granaths intresse för kvinnor. Med anledning av just kvinnor har flertalet samtal utspelat sig mellan Skåne och mig själv. Det har blivit klart för mig att mitt förhållande till kvinnor på senare tid har följt ett visst mönster, som numera går under benämningen "Hit N Run" eller "Hit and Run". Med andra ord så "träffar" "fångar" Granath en kvinnas uppmärksamhet, intresse, för att senare "springa" från henne, mycket likt en bilförare som kör på en fotgängare, inser faran, "trycker plattan i botten" och far iväg med en himla fart. Det har diskuterats mycket kring detta, och det är fortfarande något oklart vad detta beteende beror på, så tills vidare utredning är fullkomlig så lämnas det därhän. Nu är det emellertid så att detta kan vara en produkt av Granaths sinne, en konspirationsteori grundad på felaktiga iakttagelser, då Granath allt som ofta misstar intervallet som går under benämningen "Window of Opportunity", alltså den tid Granath skall göra vidare närmanden, kontakt med kvinnan. Tas det inte upp en kontakt, efter den initiella, så går man miste om det "Window of Opportunity" varvid kontakten helt och hållet bryts. Jag anser rent generellt att detta "Window of Opportunity" har ett tidspann om inte mer än fem dagar. Med andra ord kan Granaths slutlednings- och härledningsförmåga som alltid ifrågasättas starkt. För att göra det än mer klart om vad jag talar om här så kan detta stycke avslutas med: "Man ska smida medans järnet är varmt."
Vidare så har jag funderat, i ett par veckors tid, på och kring ensamheten. Nu är detta inte ett ämne som "man ger sig på" utan att ha reflekterat över det, noga övervägt med sig själv. Själva ordet "Ensamheten" är en så kallad storhet, och ordet är öppet för vida tolkningar, möjligtvis även utsvävningar. Jag gillar icke att människor, eller "gemene man" tar lätt på storheter, en annan storhet är exempelvis ordet "Frihet", vars fundament ofta raseras av illa begrundade förklaringar och som det tas lättvindigt på. Ord som "Ensamhet" och "Frihet" ligger och vilar på toppen av varsin pyramid, de är monument och kräver en delikat hantering. Ord som "Söt", "Rar" och "Snäll" bryr jag mig inget om, de är alla adjektiv som, om inte i olika kontexter, står för samma sak. Tillbaka till ämnet, så skall det påpekas att ensamhet är en tudelad mekanism, ett tillstånd. Det finns många människor i detta avlånga land som säkerligen känner sig ensamma, men inte per definition är det. Vidare så finns de människor som är ensamma, men inte känner sig ensamma. En ensamhet uppenbarar sig själv då de båda påståendena är sanna, alltså att en människa är ensam, och känner sig ensam. Det är emellertid något oklart varför jag tar upp detta, jag tror icke att jag enligt ovanstående definition befinner mig i en ensamhet, men det är oundvikligt att angränsa detta mörka landskap av ord, då jag befinner mig i en så kallad "Uld Lundell-Period", med andra ord så läser jag mycket litteratur skriven av Ulf Lundell, och de flesta känner även till min förkärlek till denna mannen. Då det är ytterst svårt att förneka, min så kallade "ensamhet" så är det av yttersta vikt att sätta vidare ord, förklara tillståndet. Jag har på senare tid insett att ensamheten raderar alla kalendariska och kronologiska förutsättningar, det finnes inga veckodagar, det finns ingen specifik tid, eller för den delen en månad i vilken man befinner sig i, det enda som finnes kvar är ett "nu" och ett "nyss". Man hamnar, befinner sig, mellan två hjärteslag, mellan två andetag, alltså utan minne av det första och utan en föreställning om det nästa. Ett gränslöst tomrum. Förmodligen kan det även karaktäriseras i form av en människa som drunknar, kommer man inte upp till ytan med jämna mellanrum då upphör andetagen, det hela står och faller på armarnas och benens styrka att simma upp till vattenytan, och sippra efter luft.
"Sug på den" mina damer och herrar.
I nästa inlägg ämnar jag skriva om svenskar och svenskheten.
Väl mött tills dess.
Kommentarer
Trackback
