Hopptornet vid Kaananbadet.
God eftermiddag mitt herrskap. Jag har gått igenom samvetskval då jag, som ni redan är väl medvetna, blivit varse om, varit från denna bloggen frånvarande, frånkopplad och till viss del frikopplad även. Detta beror till viss del på det alldeles fantastiskt tidskrävande, tidsomsättande spelet World of Warcraft, nu kan personer, folk i allmänhet ha åsikter om detta faktum, jag väljer att inte uppehålla mig vid detta, för närvarande skall tilläggas. Min återuppståelse, beror till största delen dock på att jag vid en "snabb titt" på statistiken blir varse om att det fortfarande är en "hygglig" skara läsare som fortfarande följer denna bloggen, nu går det ej att följa något som "ligger och vilar" annat än att lugnt observera, därav tänkte jag ge er något att "bita i".
Idag, den 28:e September år 2009 är det ganska precist 14 år sedan min lillasyster föddes vid Karolinska sjukhuset, Solna stad inuti Stockholms stad, eller möjligtvis Stockholms län skulle vara en mer korrekt beskrivning i det sammanhanget, med andra ord så "fyller hon år" idag, jag sitter i skrivande stund, med anledning av föregående faktum, och "bränner ut" en CD-skiva med låtar vilka hon själv valt ut. Vad finner vi då i låtlistan? Till att börja med finns det oerhört tveksamma val som till exempel denna Hannah Montana och dessa Jonas Brothers, dock (!) kan vi tröstas med andra grupper som finns med; KISS (Kizz, Kiss, KIZZ), The Ramones med flera. Och icke att förglömma: "Hej Hej Monika".
Vidare så tänker jag uppehålla mig vid det kära ämnet som behandlar detta om val och beslut och det som följer därefter, och möjligen än mer intressant vad som FÖRanleder val och beslut. Nu är det "på det lilla viset" att jag "i min lilla värld" har behandlat detta i tidigare inlägg av varierande sanningsgrad och grad av viktighet, ypperlighet. Jag minner mig tillbaka då jag själv befann mig i samma ålder som min lillasyster, alltså "högstadietiden" eller i siffor 14-16 års ålder och vad som då, föranledde beslut och vad som följde efter besluten var tagna och själva genomförandet var till ända.
Jag har blivit varse om de samvetskval som en god vän till mig "bråkat med" "brottats med" och har senare funnit mig själv tänka på dessa i allmänhet och det faktum att i och med att vi blir äldre så blir besluten allt värre att "ta" och sedan att leva med. Granath själv tillsammans med "Haggan" Hagelberg befann sig ofta under "högstadietiden" vid Kaananbadet i utkanten av Stockholm, vid tiden då detta begav sig, alltså cirkus 10 år sedan, fanns vid tidigare nämnt bad, ett hopptorn av ytterst tveksam konstruktion, om man befann sig uppe på detta hopptorn kunde man konstatera följande: Fallhöjden måttades till cirkus 5 meter, vid hårda vindar (10 m/s och uppåt) så knakade det i virket och själva hopptornet svajande av och an, och hade dessa två ungdomar, Hagelberg och Granath, istället varit "herrarna" Hagelberg och Granath vid 26 års ålder, hade dessa två förmodligen i allra högsta grad ifrågasatt deras närvaro uppe på detta hopptorn. Vid tiden så var det vidare ingen "sport" att endast klättra upp och hoppa ned i vattnet, utan det skulle dykas från detta hopptorn, detta genomförde ungdomarna Granath och Hagelberg utan vidare och än vidare med bravur, dessa 5 meter räckte till slut inte som "sport" varvid ungdomarna klättrade upp på det räcke som fanns vid långsidorna uppe på hopptornet, tänkt att skydda folk från att "ramla av" vid sidan, efter att ha klättrat upp på detta räcke kunde Granath och Hagelberg måtta cirkus 6 meters fallhöjd, dök i utan att behöva tänka en sekund.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är självfallet så att även om detta konkreta exempel blir i längden en abstrakt diskussion om ansvar, beslut och det faktum att vuxna människor hålls ansvariga för de beslut de tar och detta blir i längden, om många svåra beslut är tvungna att tas, en smärtsam påminnelse om att vi inte längre kan "dyka ned" i "saker och ting" utan att det föranleds av en ytterst allvarlig diskussion med sig själv, och vidare, vid diverse beslut, en ytterst allvar observation eller "vägning" av följder. Vidare så finner jag att detta är en oerhört intressant tankegång: Kan vi inte, mentalt "ta oss tillbaka" till tiden då vi genomförde beslut, utan att vidare begrunda dessa och att det i slutändan blir "OK"? Nu är det emellertid så att jag själv, de facto, har utforskat detta praktiskt och funnit att det allt som oftast, i vuxen ålder leder till, i vissa fall, katastrofala följder både för mig själv som privatperson och än värre för människor i min omgivning som kan tänkas ha påverkats av mina beslut. Möjligen kan en balansgång mellan dessa två, till synes ytterligheter, vara svaret på gåtan som bor inuti detta inlägg.
Tll slut så vill jag gratulera förövarna som genomförde det magnifika inbrottet med hjälp av helikopter och i rena rama "Rambo" "Indiana Jones" stilen då de förhoppningsvis kom undan med en ansenlig mängd monetära "lappar" av varierande valörer. Vidare så anser jag att polismyndigheten kan låta detta rån "gå förbi" då det är bland det häftigaste jag hört talas om i dessa "svängar".
Väl mött vid nästa inlägg...
Eders Majonäs Peter Granath
Idag, den 28:e September år 2009 är det ganska precist 14 år sedan min lillasyster föddes vid Karolinska sjukhuset, Solna stad inuti Stockholms stad, eller möjligtvis Stockholms län skulle vara en mer korrekt beskrivning i det sammanhanget, med andra ord så "fyller hon år" idag, jag sitter i skrivande stund, med anledning av föregående faktum, och "bränner ut" en CD-skiva med låtar vilka hon själv valt ut. Vad finner vi då i låtlistan? Till att börja med finns det oerhört tveksamma val som till exempel denna Hannah Montana och dessa Jonas Brothers, dock (!) kan vi tröstas med andra grupper som finns med; KISS (Kizz, Kiss, KIZZ), The Ramones med flera. Och icke att förglömma: "Hej Hej Monika".
Vidare så tänker jag uppehålla mig vid det kära ämnet som behandlar detta om val och beslut och det som följer därefter, och möjligen än mer intressant vad som FÖRanleder val och beslut. Nu är det "på det lilla viset" att jag "i min lilla värld" har behandlat detta i tidigare inlägg av varierande sanningsgrad och grad av viktighet, ypperlighet. Jag minner mig tillbaka då jag själv befann mig i samma ålder som min lillasyster, alltså "högstadietiden" eller i siffor 14-16 års ålder och vad som då, föranledde beslut och vad som följde efter besluten var tagna och själva genomförandet var till ända.
Jag har blivit varse om de samvetskval som en god vän till mig "bråkat med" "brottats med" och har senare funnit mig själv tänka på dessa i allmänhet och det faktum att i och med att vi blir äldre så blir besluten allt värre att "ta" och sedan att leva med. Granath själv tillsammans med "Haggan" Hagelberg befann sig ofta under "högstadietiden" vid Kaananbadet i utkanten av Stockholm, vid tiden då detta begav sig, alltså cirkus 10 år sedan, fanns vid tidigare nämnt bad, ett hopptorn av ytterst tveksam konstruktion, om man befann sig uppe på detta hopptorn kunde man konstatera följande: Fallhöjden måttades till cirkus 5 meter, vid hårda vindar (10 m/s och uppåt) så knakade det i virket och själva hopptornet svajande av och an, och hade dessa två ungdomar, Hagelberg och Granath, istället varit "herrarna" Hagelberg och Granath vid 26 års ålder, hade dessa två förmodligen i allra högsta grad ifrågasatt deras närvaro uppe på detta hopptorn. Vid tiden så var det vidare ingen "sport" att endast klättra upp och hoppa ned i vattnet, utan det skulle dykas från detta hopptorn, detta genomförde ungdomarna Granath och Hagelberg utan vidare och än vidare med bravur, dessa 5 meter räckte till slut inte som "sport" varvid ungdomarna klättrade upp på det räcke som fanns vid långsidorna uppe på hopptornet, tänkt att skydda folk från att "ramla av" vid sidan, efter att ha klättrat upp på detta räcke kunde Granath och Hagelberg måtta cirkus 6 meters fallhöjd, dök i utan att behöva tänka en sekund.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är självfallet så att även om detta konkreta exempel blir i längden en abstrakt diskussion om ansvar, beslut och det faktum att vuxna människor hålls ansvariga för de beslut de tar och detta blir i längden, om många svåra beslut är tvungna att tas, en smärtsam påminnelse om att vi inte längre kan "dyka ned" i "saker och ting" utan att det föranleds av en ytterst allvarlig diskussion med sig själv, och vidare, vid diverse beslut, en ytterst allvar observation eller "vägning" av följder. Vidare så finner jag att detta är en oerhört intressant tankegång: Kan vi inte, mentalt "ta oss tillbaka" till tiden då vi genomförde beslut, utan att vidare begrunda dessa och att det i slutändan blir "OK"? Nu är det emellertid så att jag själv, de facto, har utforskat detta praktiskt och funnit att det allt som oftast, i vuxen ålder leder till, i vissa fall, katastrofala följder både för mig själv som privatperson och än värre för människor i min omgivning som kan tänkas ha påverkats av mina beslut. Möjligen kan en balansgång mellan dessa två, till synes ytterligheter, vara svaret på gåtan som bor inuti detta inlägg.
Tll slut så vill jag gratulera förövarna som genomförde det magnifika inbrottet med hjälp av helikopter och i rena rama "Rambo" "Indiana Jones" stilen då de förhoppningsvis kom undan med en ansenlig mängd monetära "lappar" av varierande valörer. Vidare så anser jag att polismyndigheten kan låta detta rån "gå förbi" då det är bland det häftigaste jag hört talas om i dessa "svängar".
Väl mött vid nästa inlägg...
Eders Majonäs Peter Granath
Kommentarer
Trackback
