Då Churchill blivit utbytt mot Gynning.
God eftermiddag alla glada bloggläsare, det är fredag och den så varma helgkänslan börjar gro inuti mig, baren är fylld och som om inte det vore nog så tänds OS-elden idag och bara det faktumet är värt en liten värmare innanför västen.
Först och främst så skall jag bara tala lite om att jag återigen blivit, vad man benämner som "uthängd" i media. Min alldeles bedårande före detta flickvän har skrivit om mina förehavanden under den så kallade Örebro-eran och det är alldeles i sin ordning och jag hyser aldrig agg mot andra människor, inte i det långa loppet, men om man nu skall hänga ut någon så kan man ju åtminstone göra det ordentligt och icke i ett lamt försök försöka dölja min identitet genom att skriva han, istället för Peter Granath, dessutom i kursiv stil nu vad detta har med saken att göra. Det finns i egentligen mycket att säga om detta, men samtidigt så är allt egentligen redan sagt, men detta går så kallat hand i hand med min personlighet och att jag alltid sårar mina stackars flickvänner, otrohet är det minsta av problemen. Detta är fakta, så enkelt är det och jag är inte den som gömmer mig bakom ursäkter i första hand. Dock så blir jag aninge fundersam över det faktum att människor, i regel sårade före detta flickvänner, är ett släkte som i allt för stor omfattning ränner omkring i sina egna små sinnen och är långsinta, och att de aldrig helt enkelt kan glömma och förlåta. Ett annat alldeles fenomenalt exempel på detta är A-K, henne hade jag ett långt och minst sagt stormigt förhållande med för en herrans massa år sedan, och när jag skulle ringa och önska en God Jul så la hon helt sonika på luren och jag hann knappt till G i God innan samtalet avslutades. Om man skall försöka sig på en förklaring till detta beteende så görs det nog bäst i samband med lite ordspråk och citat, nu har jag förlagt min citatsamling men jag finner att folk, människor och sårade före detta flickvänner kanske lever i en parallell verklighet, och korsar man det med ett sinne som har svårt att glömma och förlåta då är det oerthört riskabelt och leder ofta till att det brister i det redan försvagade sinnet, och den stora bilden, den reella verkligheten förskjuts. Det handlar helt enkelt om att livet, inte alltid handlar om lycka och olycka, inte om rätt eller fel, utan livet är en sanning, en verklighet som helt enkelt skall levas, nu vad det än handlar om.
Nog om detta, och när jag läser igenom det ovan så märker jag att jag anlade en alldeles för mörk kulör, det var icke min mening utan jag ser alltid på saker och ting i livet med lätta ögon och en klackspark utdelas alltid.
Men detta går aningen hand i hand med det jag ämnar skriva något om nedan, alltså att vi lever i en tid, då så kallade lysmaskar, eller "tomtar" i regel får ett oerhört stort utrymme både i media och i vanliga människors liv. Som Ekengren sade så skall vi i all väsentlighet skatta oss oerhört lyckliga över att leva i denna IT-revolution med bloggar, "fri" nedladdning och självklart gratis pornografi. Men med detta följer det sorgliga faktum att de så kallade tomtarna kommer till tals och då blir det i mångt och mycket miserabelt. Vi har bytt ut Churchill mot Gynning, Strindberg mot Camilla Läckberg och alla dessa storheter, Nietzsche, Goethe, Franklin, Russell, Shaw, listan kan göras lång, lever icke kvar, inte ens deras själar och tankegångar syns till längre. Jag är väl medveten om att människan i grunden är en nyfiken varelse och det har fört med sig oerhörda framsteg inom teknik, medicin och humaniora men om man skulle fråga 1000 människor om de läser så kallade skvallertidningar så skulle inte ens 100 svara ja, men i själva verket så säljer skvallertidningar som bara den, men var finns förklaringar till detta? Jag får inte ut något alls av att veta var den där blonda flickan åt till frukost, ej heller vad hon gjorde på lunchen. Kan människan verkligen uppnå en sådan ofantlig grad av självupptagenhet? Och än mer intressant, vad ligger till grund för den sortens nyfikenhet hos andra människor? Detta är för mig en stor gåta, jag ämnar inte uppehålla mig vid den gåtan, den är alldeles för banal för att rikta uppmärksamhet emot.
Några solglimtar lyser dock tämligen starka, exempelvis Filip & Fredrik och möjligen möjligen Alex Schulman, med deras sylvassa tungor och deras nästintill nytänkande sätt att resonera och diskutera kring världsliga saker.
Denna samhälleliga urholkning av gamla värderingar finner jag på Norrtälje busstation, på Norrtälje bibliotek överallt finner jag dem, tomtarna, lysmaskarna och alla faller under det enorma paraply av så kallade pack.
Finns det hopp om livet? Ja, självfallet finns det hopp, då hoppet är det sista som lämnar människan.
Först och främst så skall jag bara tala lite om att jag återigen blivit, vad man benämner som "uthängd" i media. Min alldeles bedårande före detta flickvän har skrivit om mina förehavanden under den så kallade Örebro-eran och det är alldeles i sin ordning och jag hyser aldrig agg mot andra människor, inte i det långa loppet, men om man nu skall hänga ut någon så kan man ju åtminstone göra det ordentligt och icke i ett lamt försök försöka dölja min identitet genom att skriva han, istället för Peter Granath, dessutom i kursiv stil nu vad detta har med saken att göra. Det finns i egentligen mycket att säga om detta, men samtidigt så är allt egentligen redan sagt, men detta går så kallat hand i hand med min personlighet och att jag alltid sårar mina stackars flickvänner, otrohet är det minsta av problemen. Detta är fakta, så enkelt är det och jag är inte den som gömmer mig bakom ursäkter i första hand. Dock så blir jag aninge fundersam över det faktum att människor, i regel sårade före detta flickvänner, är ett släkte som i allt för stor omfattning ränner omkring i sina egna små sinnen och är långsinta, och att de aldrig helt enkelt kan glömma och förlåta. Ett annat alldeles fenomenalt exempel på detta är A-K, henne hade jag ett långt och minst sagt stormigt förhållande med för en herrans massa år sedan, och när jag skulle ringa och önska en God Jul så la hon helt sonika på luren och jag hann knappt till G i God innan samtalet avslutades. Om man skall försöka sig på en förklaring till detta beteende så görs det nog bäst i samband med lite ordspråk och citat, nu har jag förlagt min citatsamling men jag finner att folk, människor och sårade före detta flickvänner kanske lever i en parallell verklighet, och korsar man det med ett sinne som har svårt att glömma och förlåta då är det oerthört riskabelt och leder ofta till att det brister i det redan försvagade sinnet, och den stora bilden, den reella verkligheten förskjuts. Det handlar helt enkelt om att livet, inte alltid handlar om lycka och olycka, inte om rätt eller fel, utan livet är en sanning, en verklighet som helt enkelt skall levas, nu vad det än handlar om.
Nog om detta, och när jag läser igenom det ovan så märker jag att jag anlade en alldeles för mörk kulör, det var icke min mening utan jag ser alltid på saker och ting i livet med lätta ögon och en klackspark utdelas alltid.
Men detta går aningen hand i hand med det jag ämnar skriva något om nedan, alltså att vi lever i en tid, då så kallade lysmaskar, eller "tomtar" i regel får ett oerhört stort utrymme både i media och i vanliga människors liv. Som Ekengren sade så skall vi i all väsentlighet skatta oss oerhört lyckliga över att leva i denna IT-revolution med bloggar, "fri" nedladdning och självklart gratis pornografi. Men med detta följer det sorgliga faktum att de så kallade tomtarna kommer till tals och då blir det i mångt och mycket miserabelt. Vi har bytt ut Churchill mot Gynning, Strindberg mot Camilla Läckberg och alla dessa storheter, Nietzsche, Goethe, Franklin, Russell, Shaw, listan kan göras lång, lever icke kvar, inte ens deras själar och tankegångar syns till längre. Jag är väl medveten om att människan i grunden är en nyfiken varelse och det har fört med sig oerhörda framsteg inom teknik, medicin och humaniora men om man skulle fråga 1000 människor om de läser så kallade skvallertidningar så skulle inte ens 100 svara ja, men i själva verket så säljer skvallertidningar som bara den, men var finns förklaringar till detta? Jag får inte ut något alls av att veta var den där blonda flickan åt till frukost, ej heller vad hon gjorde på lunchen. Kan människan verkligen uppnå en sådan ofantlig grad av självupptagenhet? Och än mer intressant, vad ligger till grund för den sortens nyfikenhet hos andra människor? Detta är för mig en stor gåta, jag ämnar inte uppehålla mig vid den gåtan, den är alldeles för banal för att rikta uppmärksamhet emot.
Några solglimtar lyser dock tämligen starka, exempelvis Filip & Fredrik och möjligen möjligen Alex Schulman, med deras sylvassa tungor och deras nästintill nytänkande sätt att resonera och diskutera kring världsliga saker.
Denna samhälleliga urholkning av gamla värderingar finner jag på Norrtälje busstation, på Norrtälje bibliotek överallt finner jag dem, tomtarna, lysmaskarna och alla faller under det enorma paraply av så kallade pack.
Finns det hopp om livet? Ja, självfallet finns det hopp, då hoppet är det sista som lämnar människan.
Kommentarer
Trackback
